Nu börjar verkligheten hinna ikapp, jag är ledig från jobbet i dagarna 2 och känner hur ångesten sakta kryper fram. Den är riktigt ihärdig och jag vet inte hur jag ska få den att försvinna. A är på semester vilket innebär att jag inte kommer ha min "en timme i veckan" på ca 6 veckor. F**k!!!

Men jag ska vara stark, jag ska inte visa mig svag, inte nu, jag kan inte svika jobbet. Jag kan inte ha rispor bland alla barn, det måste finnas andra sätt! Ja det finns andra sätt, men jag kan inte hitta dem just nu. Jag behöver hjälp med det.

Att ringa C är ett alternativ, men inte just nu. Det känns defenetivit inte rätt att ringa henne denna tid på dygnet när hon är på semester. Jag vill ju att hon ska få vila och njuta av sin semester. Jag vill inte förstöra den för henne, hon har det ju inte alltid lätt hon heller, även om hon är stark uttåt. Fast ett SMS testar jag nog innnan jag gåt och lägger mig bara för att ge henne en hint och hur jag mår. Det känns lite lättare, iaf för mig.

Trasdockan

Har precis insett att jag inte skrivit på jääättttte längeeee. Anledningen är enkel, eller det finns en bra förklaring. Jag jobbar numera ca 15 mil hemifrån och pendlar nästan dagligen. Så det finns väldigt lite tid över till bloggen.

Men naturligtvis har denna tysta period inte bara passerat med glädje och lycka. Den har varit tung många gånger också.

Jag har slutat träffa A för sommaren, vilket är skitjobbigt. Men jag har nu ett jobb att fokusera på.

Jag har även fått tillfälle att träffa och prata med C irl. Vilket var supermysigt och jätteskönt. Det är alltid lättare att prata öga mot öga än över telefon.

Trasdockan

Jag var i väg till A idag. Första gången på 2 veckor btw.

Vi pratade om allt möjligt; morfar, tant, mat och ångestattacker.

Och jag tänkte beskriva lite om varför jag inte äter vissa saker av olika anledningar, ni kan bli äcklade av det jag skriver för jag tänker vara ärlig och rak.

Vi kan börja med mjölkprodukter, idag klara jag iaf av laktosfria mejeriprodukter, men ett tag klarade jag ingenting. När jag bodde hos tant, om jag inte sagt det förr gör jag det nu. Jag bodde hos tant från första dag tills jag var 16,5. Menmen åter till sak, när jag var liten älskade jag mjölk, jag drack nog 1½ liter om dagen och hade alltid ett stort lager med smör på mackan. Men under min uppväxt fick jag lära mig många olika saker, som bl.a att man inte slänger mat, det spelar ingen roll om det var gammal eller möglig. Så efter flera gånger med ett tvång av att dricka sur och grynig mjölk lärde jag mig att alltid "glömma" handla mjölk. Jag slutatde dricka mjölk när jag var typ 7 eller 8. Och konstigt nog accepterades detta (!). Men sen en sommar när vi kom upp till sommarstugan fick jag lov att äta smör som var över ett år gammalt, jodå paktet hade stått i kylen hela vintern! Så där rök mitt smör på mackorna.

Jag har fler historier om olika mejeriprodukter, så när jag äntligen lyckades ta mig därifrån klarade jag ingenting innehållandes komjölk. Men vart efter jag blev äldre lärde jag mig att använada alternativ och tillslut kan jag använda laktosfria produkter. Ett jättestort framsteg, men jag kommer nog aldrig mer dricka någonting som liknar mjölk.

Potatis, man fick alltid potatis hos tant. Hon påstog sig vara allergisk mot pasta och vägrade äta myrägg (ris) så jag har ätit både torrkokade och brända potatisar. Ibland blev det någon potatis kvar och då la man in den i kylen på en tallrik för att kunna använda i en pyttipanna senare. Men en potatis klara inte flera dagar oskyddade i kyl, så jag har ätit jästa och mögliga potatisar. Så nu är det nästan bara ris och pasta hemma hos mig.

Korv har ingenting med tant att göra men det har med D att göra. Jag blev utnyttjad av honom både oralt, vaginalt och analt, och flera gånger fick jag ta emot hans satser i munnen. Och för varje gång gick jag iväg och spottade ut allt i toaletten och borstade tänderna med tvål. Så det gör att allting som har med korv att göra "växer" i min mun och allting smakar tvål. Att man inte klarar av livsmedel som liknar penis  inte är helt ovanligt för någon som har haft oralsex under tvång. Vissa klara inte av någonting som liknar penis, medans vissa klarar sig bättre.

Tomater har återigen med tant att göra. När jag lyckades fly och bryta upp med mitt förflutna drabbades jag av magsår. Och efter det har min mage varit extra känslig för det röda färgämnet lycasyra, som framför allt finns i tomater. Så jag kan idag inte äta mycket innehållandes tomater utan att jag känner av min mage, och nästan hur det fräter i magen innan allting har passerat.

Så jag kan säga att nästa mäte med A kommer handla om mina matvanor och hur man kan arbeta fram lösningar för att klara av en lättare vardag. För det kan jag säga, det är aldrig lätt för mig att äta ute på resturang eller liknande.

Trasdockan

Det var visst ett tag sen jag bloggade, men jag bloggar inte speciellt mycket när jag mår hyfsat.

Denna vecka är fylld men möten och politiska kampanjer. Totalt 4 möten och 3 kampanjer! Jag är faktiskt riktigt exalterad!

När jag får annat att tänka på, försvinner min ångest och jag känner mig lyft ur avgrunden. Bara att veta att jag betyder någonting för andra, gör att själen lättar litegrann. Tänk att andra vill att jag ska vara delaktig, att jag behövs!

Mycket mer finns egentligen att säga, jag städar fortfarande och tvättar om allting(!), även det som egentligen inte behövs tvättas. Men det luktar ju godare med nytvättad tvätt, än men någonting som luktar garderob!

Trasdockan

Jag har fått riktigt mycket energi! Helt sjukt egentligen, med tanke på hur veckan startade.

Jag har snart städad halva lägenheten, en trea tar lite tid. Speciellt när man skruar både väggar, golv och tak(!) Jag vet, det är sjukt. Hur mycket plötslig städenergi kan man få?

Jag hatar ju att städa i normala fall, "glömmer" alltid soppåsen inne och kommer på att jag behöver dammsuga mitt i natten, då alla grannar sover.

Dagen idag har varit fylld av städning och gos med katten. En helt underbar dag, jag har inte känt av ångesten alls! Bara nu gör sig den lite påmind, men det är bara för att jag skriver om den.

Jag har iofs tänkt ganska mycket å C idag, hur mycket hon verkligen betyder för mig. Hur hon igår kunde vända mig, precis som man vänder en pannkaka.  Mycket prata om C blir det, hon är ju trots allt en del av min vardag, även om vi inte träffas eller hör av varandra dagligen. Hennes ord, tankar och uppmaningar finns alltid med mig, 24-7!

Just nu sitter jag och käkar nötter, dricker te och lyssnar på musik. Precis som jag brukar göra när jag mår bra.

När jag inte mår bra skiter jag i att äta överhuvudtaget, det är en kamp mot spisen. Jag har blivit tvingad att laga mat sen jag var 7 till hela familjen. Och då tar det emot att laga mat när jag är nere, jag får ångestatacker bara jag tänker på spisen, eller så lyckas jag alltid misslyckas med någonting. Som om det skulle ligga en förbannelse över spisen när jag inte egentligen orkar eller har lust.

Trasdockan

Jag har lyckats! Igår somnade jag vid 21 och tyckte väckarklockan var eländig som ringde kl6, men jag lyckades, jag fick äntligen sova en hel natt!

Idag har energin varit på topp, jag har totalstädat köket; torkat väggar, tak och skåp. Soppat och knäskurat golvet och diskat allt jag bara hittat. Man hittar ganska mycket disk i en trea! Mitt kök är ännu inte helt prima, det är bara pappershögarna kvar. Man får många papper och handlingar som politiker!

Annars har det varit tre missöden, jag lyckades spräcka backspegeln på mammas bil i ett väggupp, don't ask how?

Min kurator var sjuk, så jag får vacket vänta tills nästa vecka :-( Men jag fick istället möjligheten att prata med C, lovely!

Eller prata och prata, min mick på mobilen gav upp under samtalet, så jag fick vackert koppla igång den gamla! Och då hade C inte längre tid, hon fastnade i ett ärende på jobbet. Men bara känslan över att höra hennes röst gjorde mig mycket lungnare. Det var faktiskt det som gjorde att jag orkade tag i köksstädningen :-)

Annars har dagen inte inneburit så jättemycket. Men jag känner att det var just en sån dag jag behövde, då jag fick tillbaka gnistan. Gnistan till livet. Den kommer iaf räcka någon dag till, jag känner de på mig.

Trasdockan

Jag vet inte om någon kan ge ett exakt svar på rubriken, men jag tror snart att jag inte orkar mer. Jag har sovit samanlagt 7h(!) på 60 timmar, 2,5 dagar. Jag känner hur ögonen bränner, men det gör ondare att stänga dom än att låta dem vara öppna. Jag vet inte vad jag ska göra åt saken, jag ska ju vara "public" vid 09.00

Ok, public? Jo jag har undanhållit lite ingående info om mig själv. Jag är förtroende vald politiker i hemkommunen och i landstinget. Ok, nu vet ni att jag inte bor i Skåne eller på Gotland. Och imorgon under Sveriges nationaldag ska jag helst dela på mig och vara närvarande vid två firanden med ca 4 mils avstånd. På ena platsen ska vi kampanja och den andra ska jag stötta en partimedlem i hennes nationaldagstal i folket. Jag vet inte om jag kommer orka, för hur trevligt är det att visa upp sig som politiker när man har stora svarta påsar under ögonen? Skitroligt, not! Inte ens för den som bara är en vanlig medborgare.

Så efter detta inlägg ska jag gå och lägga mig och slötitta på TV och bara hoppas på att jag kanske somnar av utmattning, men det har ju inte skett de senaste 100 gångerna, så jag är optimistisk.

Annars kan jag bara säga att jag ännu inte lyckats prata med C, hon har inte varit anträffbar några längre stunder, så att prata med henne har varit lönlöst. Vi har dock SMS:at litegrann, men det är absolut inte samma sak!

Jag vill ju höra hennes lugnade röst som talar om att det kommer ordna sig. Eller hon kan ju faktisk skälla på mig också, men hon gör det bara om hon måste, och då kan man lägga ner luren och lämna rummet och fortfarande höra vad hon säger. Men jag älskar henne ändå, hon betyder mer än vad ord kan beskriva. Hon är verkligen min hjälte, anledningen till att jag inte gett upp hoppet på livet. Bara vetskapen om att hon finns gör min vardag och min smärta lättare att bära.

Jag tror att dem som har träffat en sån person förstår mig precis. Och till er andra, era medmänniska finns där ute! Denne kommer uppenbara sig när tiden är inne.

Det låter kanske lite konstig att säga, men tappa inte tron på denne! Personen kanske inte finns vid din sida idag, kanske inte heller imorgon, men i framtiden, jag lovar! GE INTE UPP HOPPET!!!

Då kanske jag kan berätta om hur jag träffade C. Vi träffade under ett politisk evenemang i mars förra året. Hon var just då ingen speciell, nog för att hennes utstrålning och hennes värme redan lyste igenom den slitna arbetande kvinnan hon då var. Men det var ingenting som gjorde att jag tänkte att hon skulle komma att betyda så mycket. Utan det var först senare, i början av februari i år som det stora bandet knöts.

Anledningen var då ytterligare ett politisk arrangeman, men av olika omständigheter vart det inte riktigt som planerat. Tåget var försenat till platsen där vi, alla deltagare skulle vara och jag fick inte komma in. Mycket med säkerheten.

Så C valde att avvika för att hålla mig sällskap ist. Och just då, när jag var jag var ensam med henne brast min ridå. Jag började stortjuta av en viss bakomliggande anknytning till platsen vi var vid. Och av någon anledning kände jag att C var en person som jag kunde öppna mig för. Jag började berätta om ett av mina övergrepp med D. Allting kändes så himla naturligt och ärligt, jag kände att jag kunde berätta, utan att bli ifråga satt och misstrodd.

C började ställa frågor som inte var kränkande eller nerlåtande, utan dom kom från hennes hjärta. Hon visade att hon verkligen att hon brydde sig om mig. Och just den dagen började mina symptom komma tillbaka, hon hade lyft på locket till min inre puttrande gryta. Men det var inte av elakhet, utan av godhet, ren och skär omtänksam godhet.

Vi satt och pratade, eller C ställde frågor som jag harklade och snurvlande svarade på. Hon just då kom just dom orden jag vill höra. Jag vill inte att du ska må så här, du måste få hjälp, jag tänker hjälpa dig. Jag viste inte vad jag skulle tro, jag hade ju hört dessa ord miljontals gånger förut. Fast nu var det annorlunda, jag kände det på mig. Jag visste att hon skulle finnas vid min sida. Jag var överlycklig, men någonstans malde tants ord, jag är inte värd detta.

Just denna dag kommer jag nog aldrig glömma, den är så betydelsefull. Jag har nog kanske aldrig sagt det rakt ut till C, men nu tänker jag göra det.

-Jag älskar dig! Du betyder obeskrivligt mycket för mig!

Det finns mycket mer att berätta om C. Men just nu ska jag dusch kall och försöka sova.

Trasdockan

Ja som rubriken lyder är det pga nattens fullmåne eller mina tankar jag inte kan sova?

Jag har faktiskt inget bra svar just nu, kanske senare när jag kan ta kontakt med C. Men just nu känns det relativt onödig att ringa och väcka henne. Fast jag gärna skulle ha gjort det kl 3 eller nåt!

Jag har många tankar som snurrar, efter det att jag skrev det sista inlägget runt midnatt har det hänt lite saker. Jag läste min mail och insåg att tant hade mailat mig angående dagen som var. Att hon tyckte att jag skulle besöka morfars grav med en blomma för att hon inte kunde. Men hallå! Jag skiter väl i dig! Jag lever mitt eget liv, och ja, jag har åtskilliga gånger blockerat henne från min mail men hon skapar hela tiden nya konton för att kunna tränga igenom och det är ganska irreterande.

Jag var iof hos morfar med min familj idag, mamma och småbröderna, men det var ju inte pga av hennes mail utan pga av vi saknar honom. Tom lillebror, som inte ens var född då ,ser hur mycket den platsen betyder för oss. Där samlar hela familjen nya krafter och pratar vänligt till varandra.

Jag vet som sagt inte om tanken på att tant försöker skaffa sig kontroll igen som gör mig sömnlös eller om jag är väldigt känslig för månens rörelsemönster. Men att sitta uppe en hel natt och bara vänta på att första gäspningen ska komma för att man ska kunna gå och lägga sig verkar egentligen helt rubbat. Så jag blir mer och mer inställd på att det har någonting med denna dag att göra, eller gårdagen att göra. Hur många känslor den dagen uppbringar och som jag inte riktig vet hur jag ska tackla.  

Men jag har i alla fall inte tagit till självskade beteendet, även om det många gånger har kommit upp tankar om de i natt. Jag har trängt bort dom med åtskilliga koppar te och många prillor snus. Snus är väl inte jättebra det heller med det är iaf bättre en andra metoder jag tidigare provat. Och förutom te och snus har även gårdgskvällen och natten inneburit många onödiga mil till bilens räknare, det har nästan blivit 60mil(!) bara för att fördriva tiden och försöka se om jag ska känna mig tröttare. Men det har inte gett något vidare resultat, jag är nästan lika pigg som innan. Så jag hoppas att jag nu kan gå och lägga mig och somna innan morgonsofforna drar igång och jag hinner med och se den första lokala nyhetssändingen. Bara vetskapen om att det är ca en halvtimme kvar skrämmer mig lite.

Har jag ingen större självkännedom än så, kan jag inte inse när jag ska ta tag i saker? Jag önskar att jag hade modet att ringa C mitt i natten istället för att vänta, men den dagen kommer väl också. Då jag kan ringa 24-7 utan att våndas. Även om C redan har sagt att det är ok att ringa oavsett timma tar det faktiskt emot många gånger. Jag är ingen barnunge längre, jag måste klara mig själv någon gång!

Fast det är ju klart skulle jag vara frisk och inte ha min tunga ryggsäck skulle jag nog inte ens skriva om det här, jag skulle nog ligga och sova just nu och vänta på att väckarklockan skulle ringa för en ny arbetsdag. Men jag orkar inte med en struktur just nu, jag orkar inte tänka på morgondagen. För om jag tänker så långt, kanske jag känner att den inte är nödvändig och jag väljer en dålig utväg.

Trasdockan