Många som blir utnyttjade blir det av killar/män, eller det är det som oftast kommer fram i media. Anser man att det är ännu mer skamligt att säga att man blivigt utnyttjad av en tjej/kvinna?

Jag vet inte, jag har inte många gånger talat om att jag blivit utnyttjad av en kvinna. Jag kunde knappt säga det till A och är osäker på om jag har sagt det rakt ut till C. Men jag har sagt det till mig själv många, många gånger. Jag har nästan ältat det för att tro att det aldrig faktiskt ha hänt.

Min kvinnliga förövare är kallad tant av mig och A. Det var ett genensamt beslut om att hitta ett hyfsat neutralt ord för att kunna berätta utan att staka sig på vad jag skulle kalla tant annars. Och det har tagit emot, jag har inte kunnat berätta utan att fastna just på ordet jag använd innan tant. Men nu har jag börjat funderat igen, kan man verkligen kalla det jag blivit utsatt för, för sexuellt utnyttajande?

Ja, jag vet att jag inte ens skulle behöva fundera. Men av någon anledning gör jag det, kanske är det samma tankar som tidigare. Det var inte så farligt! Jag känner att jag skulle vilja få ett bättre avslut på detta, inte tro att det går att få det att rinna ut i sanden. Men tänk om andra inte tror att det har hänt, eller att tant än en gång lyckas övertyga myndigheterna i detta land om att hon är ett litet sött lamm.

Detta inlägg fick ju inte mig att må bättre precis. Usch vad jag saknar C och A just nu! Men det går ju inte att prata med någon av dem. Blää!

Funderar på att radera detta och gå och lägga mig, men nej! Tant ska inte få den glädjen, jag är starkare än vad hon tror!

Ringer iaf upp As telefonsvarare och tar mig en liten promenad med musik och tänker på vad C brukar säga.

"- Du är bäst, du är duktig!"

Trasdockan

Jag kan meddela att jag och min kropp är värsta fiender just nu. Jag har precis gått i i en ny menscykel och denna gång är den riktigt jävlig!

Jag märkte redan igår att min mens var riklig. Inte ens en maxi tampong räckte mer än någon timme, vilket var/är fortfarande riktigt irriterande.

Så natten mellan  söndag och måndag sov jag ca 5timmar, men inte ens en maxi tillsammans med en nattbinda hjälpte. När jag vaknade rann det verkligen längs mina ben. Jag kan säga till alla killar att jag nog hellre skulle vakna med ett morgonstånd som spänner och gör ont tills man kissat än, att låta er prova på detta.

Så nu är det bestämt. Trotts att jag inte tycker om p-piller utan att verkligen behöva dem som graviditetsskydd. Så har jag beställt en tid hos en barnmorska för konsultering, bara för att slippa detta.

Och just när jag klev upp kände jag att min dag skulle bli skit. För en dålig start brukar resultera i det för mig. Jag träffade iaf pappa och vi tog en fika i en närliggande stad. Men sen sket sig allt, eller jag tycker att dagen blev mindre lyckad iaf.

A som skulle varit tillbaka idag är sjukskriven en vecka till och mötet/evenemanget som skulle varit ikväll blev inställt. Så jag fick varken en ny tid hos kuratorn eller träffa C. Men jag mildrade min saknad av C genom att ringa en snabbis till henne på eftermiddagen.

Och som vanligt lyckades C få mig på gott humör och ge mig energi, jag fattar inte hur hon lyckas! Jag skulle vilja ge henne ett pris eller någonting för hennes medmänsklighet. Har någon något tips på hur eller var jag kan försöka få henne uppmärksammad är ni jättesnälla om ni hör av er.

Trasdockan

Ja, hur börjar man idag då?

Det finns ganska mycket att säga, men allting bör inte sägas nu.

Jag trodde så sent som i torsdags att jag skulle få dela livet med ytterligare en lillebror. Men detta skedde inte, utan den tänkta fostersonen min mamma skulle ta hand om kunde inte flytta till just dom, för att vi inte längre har någon gymnasieskola i kommunen. Vilket faktiskt gjorde mig lite lättad, jag kände mig åtsidosatt ännu mer när jag fick beskedet. Men nu kanske jag kan känna en lite förhoppning om närhet. Utan att jag blir en "slav". Uttrycket behöver inte förklaras bara ifrågasättas.

Imorgon händer det grejer. Förhoppningsvis iaf.

A kommer äntligen tillbaka från sin sjukskrivning, om allt har gått som det ska och det hoppas jag. Det är ju ett halvår sen jag var där. 6MÅNADER!!!!

Jag ska "farsdagfika" med pappa, å ja jag vet att det är farsdag idag, men men han är min pappa 365 (366) dagar om året.

Sedan är det ett politisk evenemang om ekonomi som vårt distrikt ska hålla i och C kommer till som tjänsteman. Vilket kommer ge mig energi!!! Bara att träffa eller höra Cs röst gör mig på bättre humör. Även dom gånger hon är hård, men hon är aldrig hårdare än vad hon vet att jag kan klara av.

Så det blir tidigt i säng ikväll så jag orkar med morgondagen.

Trasdockan

Jag vet inte riktigt var jag ska börja och troligen kommer inte orden att räcka till. Men en sak är säkert, … tänk om…

Tänk om du inte blivit sjuk, då hade jag inte behövt åka till ditt jobb.

Tänk om tåget inte hade varit sent, då hade du och jag aldrig blivigt sittande där.

Det finns flera anledningar där man kan tänka om, vad hade hänt om någonting annat inte hänt?

Jag är så glad att just du valde att bry dig, att du valde att se. Du är en stark, begåvad, vacker och klok kvinna, en medmänniska utan dess like.

Utan dig vet jag inte hur jag hade orkat. Jag hade nog valt att inte fortsätta kämpa, någonting som du bör vara medveten om. Bara att veta att du finns där betyder så otroligt mycket. Du är den kvinnliga förebild jag aldrig fick.

Nu fastar orden i halsen och tårarna bara rinner, hur ska jag någonsin kunna tacka dig?

Jag vill att du stäcker på dig och är stolt, stolt för att du är du. Sträck på dig för att visa omvärlden att du betyder något.

Trasdockan

Efter att ha somna runt 4.30 trodde jag att det skulle vara skitsvårt att ta sig upp idag. Men när klockan ringde vid 9 vaknade jag (!). Jag är faktiskt lite förvånad att det gick så smidigt, men jag visste att jag lovat C en grej och så skulle jag få träffa en kollega från sommarjobbet, Nastja (hennes riktiga namn håller jag hemligt ett tag till) i Stockholm.

Så väl famme i Stockholm tog jag mig till ett politiskt möte där C var. Så efter en stund var mötet slut och jag och några andra politiska kollegor valde att ta oss till gamla stan och fika. Jag kände mig lite smått stressad, eftersom att jag visste att Nastja skulle sluta jobba runt 4 och då skulle vi mötas upp vid Slussen. Men när klockan passerat 4 och började bli 5 och Nastja inte svarat på mina SMS valde jag att hjälpa C en stund för en kommande styrelseweekend. Jag provade att ringa Nastja, men kom inte fram, så jag stannade och hjälpte C tills hon var klar.

Efter det att vi vart klara vinkade jag av C och valde att åka hem till Nastja. Jag hade en svag aning om att hon glömt ladda mobilen och inte var kontaktbar. Och mycket riktigt, det stämmde, hon hade inget batteri kvar och dessutom hade hon somnat på sängen efter jobbet.

Jag och Nastja hade bestämt att vi skulle gå ut och äta, men eftersom att vi lång ca 2 timmar efter i vår planering blev det en middag hemma hos henne istället. Vi valde att slänga ihop en fläskfilégryta med det hon hade hemma. Vilket var lök, paprika, grädde (dock inte laktosfri, så min mage lär inte vara snäll mot mig imorgon), kryddor och ris. Maten blev helt ok, hon är ju trots allt "mattant" och jag vet väl litegrann om smakkombinationer. Till detta blev det ett glas rött och vi satt och snackade en massa skit om både det ena och andra. Så när klockan började närma sig 20.30, och jag var tvungen att åka hem, kände vi båda att tiden gått för fort. Man brukar ju säga att tiden går fort i glada vänners lag. Vilket de gör, fast vänner går alltid att defenera i detta fall.

Så efter ett långdraget farväl vart det för mig att springa till tåget, jag hatar att stressa till tåget i Stockholm, för tuben har alltid en tendens att vara segare då. Men jag hann med mitt tåg och bussbytet sen.

Så nu är det kvällkoppen te som gäller, imorgon är det dags för barnpassing av bröderna bus hela dagen.

Känner själv att dagens inlägg är mera glatt och positivt än de tidigare. Men det beror också på att jag har fått mycket härlig energi med mig från dagen, och lär kunna somna utan problem sen.

Trasdockan

En lång rubrik idag, men den behövs för att förstå det jag vill skriva.

I natt hörde jag en låt på en av mina vänners Spotify-listor, den innehåller just dem orden som finns i rubriken. Och jag kände direkt att jag kunde ge svar på frågorna. Och det skulle nog de flesta, som provat eller lyckats med att begå självmord. Eller med det lite snällare uttrycket, Försökt eller valt att avsluta sitt liv.

Nu är det ytterliggare ett starkt ämnen som berör många. Ja, jag kan själv tala av erfarenhet. Jag har försökt, men blivit avbruten och inlagd på psykjouren.

Allt börjar med att min morfar innan han gick bort led av cancer, och med cancer innebär det att man får starka mediciner. Mediciner som även fanns kvar efter det att han gått bort. Eller de skulle inte ha funnits kvar, jag hade fått i uppdrag att lämna in de på apoteket, men valde att bara lämna in en del och behålla lite. Eller lite, ganska mycket.

En kväll blev jag ifrågasatt om varför jag kunde ha kondomer liggandes kvar in min byrålåda efter det att jag blivit utsatt. Jag kan ärligt talat säga att jag inte ens tänkt på de och de var flera år gamla. Så jag och tant började bråka, jag har ganska många minnesluckor från den kvällen, så jag kan kanske inte direkt skriva sammanhängande. Mitt uppe i all uppståndelse, vet jag att jag går in på mitt rum och smäller igen dörren. Jag kommer ihåg att jag sitter på sängkanten och sväljer medicinerna som finns kvar, jag vet inte hur många eller hur lång tid det tog innan min mamma senare kommer in på mitt rum för att säga god natt. Men hon hittar mig iaf, sedan har jag minnen av att jag ser blåalampor och att jag vaknar till av att jag kräks. Jag hade då blivit körd i ilfart in till akuten för magpumpning, och när jag vaknar ligger jag i ett kalt rum på psykskuten med en massa slangar överalltt, jag menar verkligen överallt! Innvärtes och utvärtes.

Sedan följde en vecka av samtal och motmediciner innan man kunde konstatera att jag var frisk nog att åka hem. Eller jag kan aldrig kalla mig helt frisk, jag är sjuk, jag har ångetsattacker och depressioner.

Denna händelse finns långt bak i mitt minne och jag har insett att jag inte försvann för att det fanns en mening med mitt liv på jorden. Jag är en person som kan och ska göra stordåd. Jag ska finnas för andra, jag är tydligen tillräckligt stark för att kunna hjälpa och inspirera andra.

Jag förstår mer och mer för varje dag hur stark, duktig och bra jag är. Kanske lite för att C tjatar om det ganska mycket, men jag efter en tid även själv insett det.

JAG ÄR BRA, JAG KOMMER ATT KLARA DET HÄR!!!

JAG ÄR STARK!

Trasdockan

Jag har idag pratat med C, jag pratade om mina känslor och min ångetsattack från igår. Tänk att hennes röst kan vara så lugnande och får mig glad. Vi kan prata om saker som skulle få vem som helst att fundera på hur en människa kan fungera och sköta sin vardag. Idag pratade vi, förutom om det jag tidigare har nämnt även om min vardag just nu. Hur jag fungerar och hur jag sköter den, eller just nu missköter den.

Jag har den senaste tiden nästan vänt på dygnet, jag går och lägger mig lagom till vinjetten av morogonsoffan på TV. Jag sover till mörkret faller på igen. Vilket inte är bra, man behöver ljus, solljus för att må bra. Jag kompencerar mitt dagsljus bortfall med en lägenhet med många ljuspunkter. Taklampor, stearinljus och andra lampor.

Jag äter inte heller som jag ska, jag äter en tallrik fil och flingor innan jag somnar och sen äter jag en tallrik till efter jag vaknat. Annars under dagen äter jag inte speciellt mycket, jag dricker mest te och snusar. Många liter Earl gray och många prillor blir det, men jag känner mig lite stolt över att jag iaf får i mig fil.

Vi pratade också om saker jag fortfarande inte kommit över, eller har svårt för. Och så pratade vi om saker jag har lyckas besegrat.

Ett moment som många tar för en daglig rutin är att duscha, men jag kan inte de. Jag kan aldrig släppa tankarna från den tiden jag blev utnyttjad och kunde stå i duschen i timmar. Jag menar verkligen timmar. Jag bara stod där med iskallt vatten och grät, jag kände mig inte berättigad att använda varmvatten. Eller så kom känslan tillbaka om hur en varm säd rann ut efter mina ben efter akten. Samma känsla finns kvar idag, den varma äckliga känsla från någonting som rinner efter mina ben. Det spelar ingen roll om att jag vet att det bara är vatten i min egen dusch. Minnerna är för påtagliga. Mina duschar sker inte dagligen, bara mer sällan...

En anna sak som också är kopplade till övergreppen är det att jag bor så j*vla nära Ds lägenhet, jag bor typ 100m bort fågelvägen. Varje gång jag står på min balkong ser jag taket på huset där allting skedde. Eller allting skedde inte där men de flesta gånger.

Jag känner mig på sett och vis stolt över att kunna bo så nära. Jag har själv kommit underfull med att det inte är själva lägenheten som är min förövare, det är bara en lägenhet. Jag sökte till och med lägenheten som ligger vägg i vägg med den lägenheten innan jag fick min lägenhet som jag har idag. Bara just nu, för stunden funderar jag på om jag verkligen hade brytt mig speciellt mycket om jag hade bodde där. Troligen inte, annars hade jag inte sökt den.

Så nu för att återkoppla inlägget till rubriken, min blogg är inte bara min längre. Under mitt samtal med C idag valde jag att maila henne länken, jag vet att jag skickade den till henne efter mitt första inlägg, men jag tror inte hon kommer ihåg det.

Jo, jag valde att berätta under samtalet att jag hade skickat länken till henne och frågade faktiskt om hon fick läsa den under samtalet, och varför skulle hon inte få de?! Hon vet ju redan så mycket, och blir inte direkt avskräckt av att höra min berättelse. Hon är min PÄRLA, hon bryr sig ju faktiskt!!! Så hon valde att börja läsa, och jag bara märkte hur hon sjönk in mer och mer i texterna. Nästan så mycket att jag undrade om hon skulle lägga på luren. Men hon valde att sluta läsa och beröma mig för mina ärliga texter. Hon verkade berörd, tagen  och stolt. Eller jag fick den känslan iaf.

C sa att det verkade som att det fungerade för mig att skriva av mig. Och det gör det verkligen, jag måste ju kämpa med min dyslexi. Jag måste ju verkligen konsentrera mig på det jag gör, även om det jag skriver om inte alltid är lätt. Jag känner att jag fick ny engeri att skriva.

Nu ska jag gå och lägga mig och försöka sova, jag ska inte kliva upp. Och bara om jag måste gå på toa, men jag ska verkligen försöka sova innan morgonsofforna börjar.

Trasdockan

Efter att ha sett miniserien om hur det var att vara homosexuell kille när HIV/Aids bröt ut i Sverige har väkt många tankar och funderingar. Kanske inte om hur stor kärleken och hatet kan vara samtidigt och riktat mot samma personer. Utan mer om ett ofrivilligt utanförskap, ett utanförskap som bara människor som inte passar in kan känna.

Jag kan känna liknelser med dessa människor, deras liv är relaterat till en grupp människor som ofta är utanför många andra grupper. Hatet, eller kanske okunskapen är de som får andra människor att agera och reagera. Ofta utan kunskap och baserat på fördomar.

Vi som har varit sexuellt utnyttjade kan känna igen oss många gånger. Alla vet att man ska respektera människan och inte kränka henne under några omständigheter. Men det händer, inte bara av gärningsmannen, utan av människor som säger att de förstår och vet hur det är utan att veta. De människor som säger att de vet hur jobbigt det är att bli utsatt för sexuellt tvång, utan att att själva ha blivit de. De som säger att det bara är att räta på ryggen och visa för omgivningen att det är gärningsmannen har gjort fel.

Men kom igen!!!

Ärligt talat, vem har inte som utsatt, valt att lägga skulden på sig själv. Vem har inte försökt att hitta felen hos sig själv för att för sig själv försöka förstå varför overgreppet skedde. 99.99999999% av alla utsatta har någon gång lagt skulden på sig själv.

Här tro jag att liknelserna börjar med att vara annorlunda, tex homosexuell. Vissa människor hatar dessa pga av ren och skär okunskap. Många tror att homosexuella bara ängnar sig åt sex med alla likasinnade jämt och ständigt. Men det handlar om så mycket mer, det handlar om samma saker som för en hetrosexuellt person. Det ända som skiljer dessa två individer är attraktionen, kärleken finns hos en person med samma kön. Att det sedan finns vissa männsikor som måste hävda sig, det är inte specifikt för en viss läggning. Vissa vill synas och är öppensinnade, oavsett läggning.

Sedan hatet som finns hos många, grundar sig ofta i någonting annat. Inte själva personen. Hatet som finns handlar ofta om okunskap eller uppfattad konkurrens.

Nog sagt om mina åsikter i detta, jag kanske gör er mer förrvirrade i ämnet. Men tänk på detta:

-LÅT HJÄRNAN FUNDERA INNAN MUNNEN ÖPPNAS!

Trasdockan